FREE MY MIND HEAL MY SCARS

Vad gör jag som är så fel? Vad är det med mig som är så fel att ingen älskar mig? Jag försöker ändra mig men det spelar ju ingen roll vad jag gör, jag duger i alla fall inte. Min lott i livet, att aldrig duga. 

Jag vill inte vara ensam. Jag vill inte vara ensam, jag vill inte vara ensam.

Jag vill bara att någon ska älska mig.

Ikväll ska jag ut och äta. En typisk sådan sak som jag ser fram emot i teorin, men sen när det kommer till kritan vill jag inte. Då kommer ångesten istället och jag vill bara stanna hemma. Men jag kommer göra det. Fast jag inte vill. Längtar redan hem igen...

/ V

Cipralex heter medicinen jag fick. Namnet har jag hört förr men jag känner ingen som har erfarenhet av den. Men jag antar att det är ett läkemedel som skrivs ut ganska mycket? Jag har inga belägg för det, har bara fått för mig det.

Jag är jätterädd för att gå upp i vikt av medicinen. Alltså jag hör ju hur löjligt det låter, men det är sant. Jag är en sådan person som folk uppfattar som ganska smal och jag är ju så fuckad i huvudet av äckliga samhällsnormer, så jag älskar att höra att jag är smal. Jag är så missnöjd med det mesta i mitt liv, men jag är dock överlag ganska nöjd med just mitt utseende. Om det försvinner betyder det att jag kommer vara missnöjd med allt, och det orkar jag bara inte. 

/ V

Jag tror inte att någon tycker om mig egentligen. I mitt huvud umgås folk bara med mig av rena slumper eller för att vara snälla. Inte för att de tycker om mig. 

Ingen har någonsin älskat mig. Alltså, jag har väl familj som älskar mig typ, men ni fattar. Ingen har någonsin ÄLSKAT mig. Jag har aldrig varit kär, inte ens i närheten av det. Ingen har varit kär i mig och ingen kommer väl någonsin bli det heller. Det gör så överjävligt ont att se kära människor och veta att jag missar något så fundamentalt av livet. 

Jag är ingens förstahandsval. Inte en enda människa hör av sig till mig före alla andra. Inte en. Av sju miljarder människor finns det ingen som jag är viktigast för. Och den känslan är värre än allt. Precis allt. När den känslan kommer över mig försvinner jag ner i en avgrund. Kolsvart. Vad är värt i livet om jag ska behöva gå igenom allt ensam? Vad är det med mig som är så hemskt att ingen vill ha mig?

/ V

Att jag har en depression är väl ganska givet, finns väl inget så starkt kopplat till psykisk ohälsa som det. Kanske kan en säga att psykisk ohälsa i stora drag ÄR depression. Poängen ligger dock kanske mer i vad som skapar depressionen. 

Så, depression är alltså en av fyra diagnoser. Det är dock inte mitt primära problem, depressionen blir snarare ett symptom av det som egentligen plågar mig: social fobi, GAD och dystymi. Social fobi behöver kanske ingen närmre förklaring, folk ger mig helt enkelt ångest. Det mesta sociala är svårt, jobbigt och tungt. 

GAD är en benämning på vad som kallas för generaliserat ångestsyndrom. Jag är "helt enkelt" jävligt orolig, ängslig och rädd. För typ allt. Jämt. Oavsett om det är befogat eller ej. Det är oerhört påfrestande och tungt att dras med. Det i kombination med social fobi gör att det mesta kan bli väldigt ångestladdat.

Dystymi kallas ibland för kronisk depression. Låter upplyftande, eller hur? Mer detaljerat är dystymi en långvarig och lågintensiv depression. För mig innebär det att jag inte kan minnas att jag någonsin varit glad, jag har alltid varit tyngd av något, om än inte lika lamslagen som en kan bli av en högintensiv, egentlig depression. Men dystymin i kombination med de andra två diagnoserna har gjort mig deprimerad. Så i grund och botten har jag tre diagnoser, som har lett till den en fjärde i form av en depression. 

Hur jag ska få bukt med allt detta kan jag inte förstå. Hur ska det gå till?

/ V

Det många inte vet är att jag är rädd och ångestfylld. Det många inte vet är att jag har en mycket pessimistisk syn på världen, så pass att jag nog egentligen har gett upp hoppet. Det många inte vet är att mitt sinne är tungt, så fruktansvärt tungt. Vad ännu färre vet är att allt detta har jag burit så länge jag kan minnas, sedan barnsben. Jag har varit rädd och ångestfylld precis hela livet. Född i en ångestbubbla som bara växer. Eller kanske har den spruckit nu. Nu när jag för första gången någonsin har erkänt för mig själv att livet är rätt sämst. 

Fördelen med att ha erkänt för mig själv att jag mår skit och alltid har gjort det är att det också har lett till att jag har vågat söka hjälp. Nackdelen är att jag i takt med att jag äntligen har släppt fram demonerna, nu mår sämre än vad jag någonsin gjort. Förnekelsen fungerade länge, ignorance is bliss. Men förnekelse är inte rätt väg, jag inser det nu. Jag bara önskar att jag slapp må som jag gör. Samtidigt som jag vet att det finns människor som mår så fruktansvärt mycket sämre än vad jag gör. Varför kan jag inte känna någon tacksamhet, det hade ju kunnat vara värre? Ibland önskar jag att det vore värre, att jag hade en mycket "allvarligare" diagnos än vad jag faktiskt har. Då hade jag kanske åtminstone kunnat rättfärdiga min egoism och otacksamhet. 

Jag är inte riktigt bra på något, inte ens att på vara psykiskt sjuk. Mellanmjölk i allt. 

/ V 

Så återigen, på ytan verkar allt fint och lyckat och snyggt. Sådant som samhället uppskattar och belönar. Men oavsett om jag har jobb, studier, ett fint boende och ytliga "fördelar", så finns det inget som fyller hålen jag har i hjärta och själ. Jag är en olycklig människa och jag kan inte minnas att jag någon gång i mitt hittills ganska korta liv varit lycklig. 

Jag är fan född olycklig, vad spelar då allt annat för roll? Inget av det jag har i mitt liv som är bra väger upp för det faktum att min själ bor i ett svart hål.

/ V

Denna blogg kommer dock vara på ett annat sätt än mina tidigare bloggar. Den kommer inte handla om diverse vardagliga händelser som förut. Nu kommer jag blogga väldigt personligt och utlämnande. Det har hänt mycket i mitt liv de senaste nio månaderna och jag känner att jag vill få ur mig en del av all skit. Därav kommer jag också vara anonym, det känns enklast och bäst så. 

Jag tänker att jag påbörjar min "berättelse" i nästkommande inlägg. Jag kan avslöja att den handlar om psykisk ohälsa och det kommer troligtvis att bli det övergripande temat i denna blogg. Men inget är ännu hugget i sten, framför allt kommer detta att bli som en ventil för mina känslor jag annars inte vågar uttrycka.

Hoppas att någon vill hänga med på resan!

/ V