Del två: vad ögat inte ser.

2014-09-23 @ 16:20:40
Ett lyckat yttre är inte värt ett skit om insidan är misslyckad. Min insida är misslyckad. Om ett smärre kaos råder inom en läcker det till slut ut. Jag är en arg människa. Jag är en bitter människa. Jag är en svår och sluten människa. Men varför är jag allt detta då?

Det många inte vet är att jag är rädd och ångestfylld. Det många inte vet är att jag har en mycket pessimistisk syn på världen, så pass att jag nog egentligen har gett upp hoppet. Det många inte vet är att mitt sinne är tungt, så fruktansvärt tungt. Vad ännu färre vet är att allt detta har jag burit så länge jag kan minnas, sedan barnsben. Jag har varit rädd och ångestfylld precis hela livet. Född i en ångestbubbla som bara växer. Eller kanske har den spruckit nu. Nu när jag för första gången någonsin har erkänt för mig själv att livet är rätt sämst. 

Fördelen med att ha erkänt för mig själv att jag mår skit och alltid har gjort det är att det också har lett till att jag har vågat söka hjälp. Nackdelen är att jag i takt med att jag äntligen har släppt fram demonerna, nu mår sämre än vad jag någonsin gjort. Förnekelsen fungerade länge, ignorance is bliss. Men förnekelse är inte rätt väg, jag inser det nu. Jag bara önskar att jag slapp må som jag gör. Samtidigt som jag vet att det finns människor som mår så fruktansvärt mycket sämre än vad jag gör. Varför kan jag inte känna någon tacksamhet, det hade ju kunnat vara värre? Ibland önskar jag att det vore värre, att jag hade en mycket "allvarligare" diagnos än vad jag faktiskt har. Då hade jag kanske åtminstone kunnat rättfärdiga min egoism och otacksamhet. 

Jag är inte riktigt bra på något, inte ens att på vara psykiskt sjuk. Mellanmjölk i allt. 
/ V 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0