Del fyra: ensamheten.

2014-09-24 @ 18:12:37
Jag känner mig så fruktansvärt ensam. Vidrigt ensam. Jag har familj och några vänner men det hjälper inte. När jag mår som sämst och bara gråter och gråter så ligger jag likväl ensam i soffan och finner det inte i mig att våga höra av mig till någon. Känslan över att vara en belastning för andra tar över totalt. 

Jag tror inte att någon tycker om mig egentligen. I mitt huvud umgås folk bara med mig av rena slumper eller för att vara snälla. Inte för att de tycker om mig. 

Ingen har någonsin älskat mig. Alltså, jag har väl familj som älskar mig typ, men ni fattar. Ingen har någonsin ÄLSKAT mig. Jag har aldrig varit kär, inte ens i närheten av det. Ingen har varit kär i mig och ingen kommer väl någonsin bli det heller. Det gör så överjävligt ont att se kära människor och veta att jag missar något så fundamentalt av livet. 

Jag är ingens förstahandsval. Inte en enda människa hör av sig till mig före alla andra. Inte en. Av sju miljarder människor finns det ingen som jag är viktigast för. Och den känslan är värre än allt. Precis allt. När den känslan kommer över mig försvinner jag ner i en avgrund. Kolsvart. Vad är värt i livet om jag ska behöva gå igenom allt ensam? Vad är det med mig som är så hemskt att ingen vill ha mig?
/ V

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0