Del ett: vad ögat ser.
2014-09-23 @ 12:09:06Väldigt bra skrivet, om än det gör ont att läsa att du aldrig varit lycklig..
SV: Det första som skrämmer mig är att jag inte ska tas på allvar och inte få rätt hjälp så att säga. Att man ska börja rota i min barndom, som absolut inte har med saken att göra. Jag har varit med om mycket under mina tonår, men jag var lyckligare då än vissa dagar i dagsläget. Självklart skrämmer det mig och jag är rädd att om jag får en diagnos så kommer jag bli stämplad som människor tyvärr blir idag.. Att jag inte ska kunna få ett visst jobb t.ex för att jag är / varit diagnotiserad. Det är samhället i grund och botten som gör att jag är rädd för att diagnotiseras, för man är inte accepterad när man är psykiskt sjuk. Svårt att ge dig ett bra svar, men jag hoppas du fick ett så bra som möjligt! Ha en bra dag!
sv: Verkligen, man undrar det!